I nödens timma.
Den kalla trottoaren sticker in
genom mina stickade strumpor.
Det blåser rakt igenom dem,
visslande under dessa valv.
Jag ber att hon inte är rädd.
Jag ber att hon inte är hotad.
Jag ber till dig, gode Gud
i bara strumpor.
Står här på bar betong
Ett öde.
Glöm honom.
Lämna honom.
Mätt mot allt
som är större,
i allt som är
mindre i allt,
registrerar han
sig knappt.
Och nu-nu-nu då
är den där tjuven
redan borthuggen.
I allt är inget
allt i honom.
Inget är
för honom nu,
bara för den
som äter
betryckets bröd
av vanära och fläck,
en väv av hopplöshet.
Världsmedborgare, eh?
Steg för steg blir du invandrare
hur mycket inföding du än är.
Vare sig du vill det eller inte;
oavsiktligt, tillfälligt, borta, hemma.
Strandad på denna onaturliga terrass
utan att någonsin helt och fullt landa.
Världstillvarons döda stormästare.
Förlorade skändligheter kvarstår
som hemligheter i skåp och kistor
samt i grottor och i diken,
under vatten, madrasser eller löv,
låsta, inlåsta, låsta - och döda.
Får inte grävas upp.
En fallstudie.
Tomma rum:
Mogna håligheter, vindtäta med löv.
Svarta ingångar
blockerade med lerdamm och gräs.
En innergård med påstådda
förväntningar,
blockerade av rykten om rädsla.
Väggar med hål
för att säkra fästningen.
De långa trådarna av avsiktliga växter
förskjuter vattnet i gamla brunnar,
tvingar ljusstyrkan in i mörka diken,
sveper över mossig sten och vindskydd
genom de nu mogna håligheterna
på utnötta dörrar.
Det tomma huset kvävs.
Med anledning av Facebooks och Twitters politisering och nedstängningskampanj.
Det fria ordet är inte bara ett värde i sig utan det skapar också nytta. Det gör det enkelt att snabbt kunna informera sig istället för att bara bli informerad.
Det är ett trevligt alternativ till våld som är icke-våldsmonopol relaterat och det ger viktig information en möjlighet att kunna ta sig fram på egen hand utan vare sig god vilja från makthavare eller en uttrycklig vilja att informera sig från allmänhetens sida.
Jag tyckte att det var OK. Fram till dess att memes och demokrati blev allt för bräckliga.
Vinterbilder från Amsterdam.
I
Smutsiga vallgravar
blir stela ögonblicksbilder
i vinterluften
(en snöstorm närmar sig)
och en man skjuter,
oavsiktligt eller ej,
en cykel över kanalkanten
(bort från nära och kära?).
Tänker på en sommar
av extravagans,
ihågkomlighet
och på botten
av dammen
ett oupptäckt lik.
II
Två vinterbarn
flyr undan en kamera
genom att skrikandes kuta
mot en skällande hund.
Sparkar sedan en röd boll
som far iväg studsandes
framför en blåvit spårvagn
på väg mot Nieuw Sloten.
En betraktelse.
Fotgängare trakar förbi,
kråkor repar en spricka i jorden,
en tung fot krossar två grå vingar,
under den svajande busken
flyr en ödla bort.
Vapen.
Långa blad är blanka,
de korta, skarpa, urholkade
vinjetterna vilar mot ekträ.
Om vilt kött anträffas,
slå på strömmen,
tvinga djuret tillbaka,
inträngd i hörnan.
Slå på tills skärpan
på ett långt blad
arbetar sig fram
till den obegripliga
grymheten.
Långsamt, som att mala
in i den ultimata skidan,
bogseras den runt djurets
huvud.
Flashbacks att krossa
efter år av förorenat
samvete.
Klistersson i samtal med EBT om hennes affärer och utspel den senaste tiden samt hennes opinionssiffror.
Utöver drag av tillgångar och förluster har du valt en väldigt skuggig nisch; medan jag ligger vaken och pratar med dig, som är på väg att somna, verkar du fortfarande vara benägen att fråga efter råd. I morgon börjar vi en ny framtid tillsammans för du kan inte klara dig utan mig.
Tröghet. Nedkylning. Förbistring.
Mellan topparna av tröghet och torn
ljuder bogserbåtens tröga mistlur,
vilket låter högt, länge och utdraget.
Vallgravarna är båtens territorium
under broar, där skökor antingen
förklär sig eller förbidar hela natten
i sina dunkla halvmånesrum runt
den gamla katedralen, Oude Kerk.
Ruffighet och smutsiga scener
i dammarna och under Torensluis
gör inte det hårda klimatet mildare.
Åsså lägga lite pussel.
Skumraskaffärer +
Bofors +
Skandiahuset +
Stay Behind +
Hotbild +
Obevakad
=
Oplanerat,
Tillfällighet,
Impulsartat,
Svagt motiv,
Gatuvåld,
Ensam galning?
--
Om att lägga pussel
Inspirerad av trummisen Guigou Cheneviers lilla live solostycke "Un Après-Midi Au Zoo".
Två kråkor
gjorde sitt bo
av ståltrådar
och i stålbad
långt från vass
och varma floder
bor röda finkar
och vilda påfåglar
som fortfarande
lägger sina ägg.
En järnbur syns
långt ifrån åsar
och långt gräs
där kastar sig
apor omkring
och vattenbufflarna
tar fortfarande hand
om sina små därnere
vid betongkaret.
Du och jag
är bara
i ett enkelrum
separerade
från deras glädje.
--
En Public Aux États-Unis D'Amérique, 1979
d.21:a Feb., 1861.
Rörelsen framåt
till nyckelmakten.
Paradisiska stunder
i nådens ordningar.
Kampen för dagens ljus.
Vintern äter sitt blad
ur min hand:
vi är vänner.
Vi tar bort tiden
från krontussen
och lär den att flyga:
tiden återvänder till skalet.
I spegeln är det Söndag.
I drömmen sover man
med munnen öppen.
Mina ögon faller ned
till den älskades fötter:
vi ser på varandra,
vi säger undrande ord,
vi älskar varandra
som vallmo och minne,
vi sover som vin i skal,
som havet
i månens blodström.
Vi står omfamnade i fönstret,
de tittar på oss från gatan:
det är dags att veta!
Det är dags för stenen
att slappna av,
att droppa ned.
Det är dags
för rastlöshet
att sluta slå ett hjärta.
Det är dags
att det var dags.
Det är dags.
Revisitation.
Amsterdam är Amsterdam,
till och med en decemberkväll
finns det blommor av is mot rutan.
Hur kan gammal kärlek rosta
om koltrastar fortfarande sjunger
på den tråkigaste sommarversen?
Och på vallgatorna lyser lamporna.
The Old Man of the Mountain.
I de upphöjda klipporna gömmer sig
ett grovt och underbart frö,
forntida grönblå lämningar som lyser.
Bergsmannen proklamerar livets gång.
Tunna taggiga vägar, röriga vattenblad
följer i de döda klyftornas fotspår
som lämnade stjälkar och rötter överallt.
En kompakt skog som skymmer sikten.
Hopplöst trädbevuxen och mineralhaltig
är den gamla orörda och värdiga världen.
Töm landskapet på dess onödiga inbyggare!
Bergsmannen regerar här.
Höjd och djup är förvånade.
Inte mycket utrymme kvar
för dödliga människor i detta system.
Ett avskilt territorium.
Född avslappnad genom bergen
grubblar han här och där länge
och anger med arkeologisk enkelhet
skalan som omgivningen existerar i.
En meditativ text.
Vad gör själen?
Inte varje person är född med en vaken själ. Själen känner sig inte hemma i många vistelser. Vad väcker själen i människan? Hur uppfattar människan sin själ? Vad har själen att säga till människan?
Ibland, ofta, en gång, mycket ofta, ingen vet, när själen vaknar efter en livstid av hårt arbete, av att leka, söka och finna. Sedan plötsligt, efter en stor känsla eller en radikal upplevelse, det oväntade resultatet av en plötslig insikt; ett förtydligande, en uppenbarelse. Ja, en uppenbarelse.
Du överlämnas till upplevelser i rymden - överallt och ingenstans, full och tom - se helheten i sig, som doft eller minne, sol, hav, måne, stjärnor, berg - vilka omger och genomsyrar våra liv.
Själen i sitt inslag: oupphörligt legendarisk och fylld, ger och tar, en interaktion mellan den bottenlösa urgrunden och de gränslösa avstånden utan banker - och öm hud på ytan, begränsad av horisont, livlina, kompass, ram, tyngdkraft - här och nu, född i ord, väckta av bilder.
Inspiration färgar en rik palett som exponerar känslor, förstärker känslor och tar hänsyn till den s k slumpens lagar och det snabba beslutet. Balansen återhämtas som efter en intensiv kamp mellan att skriva med bläck och torka, mellan tystnad och drift.
Här regerar evig rytm, hand, sinne och känsla. Öga mot hjärta, själ på jorden, hemma i naturen och din egen känsla, med kreativt ord som initieringsnyckel till passion och dröm.
Vid stupet, vid vattenfallet mellan ravin och vit festival, pärlans indigo och magenta. Det ömtåliga äggskalet andades och hade påtagligt ingenting av öppenhet. Han famlar i henne, hon famlar i honom. De tenderar båda mot varandra. Själsförhållande - dela livet.
Hon avslöjar honom, han avslöjar henne. De går upp tillsammans, från våg till moln, blygsamhet till blygsamhet, ström och ström, sida vid sida, man och kvinnas timglastid glider in i evigheten: vad gör själen i människan, vad uppfattar människan?
Konst är ett inspirerande element, livet är en inspirerad gest. Övergivna, fattade och kontrollerade, uppskattade och hanterade, ett ögonblick av stillhet och energi.
Reflektioner runt ljuset. Rymdgåtor i tidsresor. Det är välsignat att tro på levande Gud. Det kallas tacksamhet. Det är levande. Den som har öron till att höra, han höre.
Om att se ut som ett frågetecken.
Vad har vi gemensamt?
Vad delar vi med varandra?
Vilka ord är verkliga
och vilka efterliknar bara?
Varför gör vi det vi gör?
Vad för oss samman,
vad har vi gemensamt?
I vilken utsträckning
liknar vi varandra,
i vad är vi olika eller lika andra,
varför dessa möten runt ordet,
varför tystnaden i att skriva
där allt hörs inifrån?
Vad händer i vårt väsen,
vad händer när vi skriver?
Vilka tekniker, metoder,
vilka inspirationer, uppenbarelser,
vilka tillfälligheter,
vilka vanföreställningar?
Vad har vi att säga?
Vad har vi att säga till oss själva,
till varandra, till andra?
Vad handlar det om,
vad lagrar det, vad händer
och "vad", sa du, "är frågan?"
Vad har vi att säga,
vad kan vi föra fram,
vad vill vi lyssna på,
till vem och varför,
vad har vi för oss,
vad lämnar vi bakom oss,
varför skriver vi?
Varför öppna munnen,
varför konfrontera,
närma sig och träffa andra?
Vad känner vi igen,
vad vet vi, vad delar vi?
Kommunicerar vi,
kommunicerar vi
genom ordets gåva,
ger vi tecken på
ett öra till andra språk?
Vad gör författaren?
Vad rör poeten?
Hur kommer sångaren
till sin sång?
Vilka är våra sista ord?
Vad är kvar av oss?
Vad är vi mer än damm och aska?
Vem rör sig i minnet,
som snubblar på yttre händelser,
vem lever rikt, djupt,
inåt och uppriktigt?
Vem har hittat fred?
Vem sjunger fritt?
Vem andas fantasi?
Vem har det högsta ordet?
Vem väntar på en annan?
Vem hittade sin egen väg?
Vem kan motbevisa livet?
Vem ställer frågorna?
Vem vet svaren?
Vad betyder dessa ord?
Vad har vi att säga?
Vad har vi gemensamt?
